Det är väldigt vad jag skriver om Michael Jackson. Men faktum är att hans död har fått mig att fundera ganska mycket. Vad är det egentligen som får oss människor att ticka och att triggas? Jag ska försöka att inte bli alltför filosofisk.
MEN. Efter de här veckorna har jag insett ganska mycket om mina egna fördomsfullhet (ja, det är väl ett ord som inte finns, men ni förstår vad jag menar). Jag hade dömt Jackson och tyckte just han var Wacko-Jacko. Och så klart trodde jag har han var en pedofil. Tvivelsmålets fördel (benefit of the doubt på fin domstolssvenska) fick han inte av mig. Att han blev friad efter en fem månader lång rättegång brydde jag mig inte ett smack om.
Men ärligt talat. Vem är det egentligen som är konstig? Mannen som är lite ovanlig, eller jag som inte låter honom vara det utan att döma?
Jag skäms över hur jag tänkte. Det ska jag komma ihåg i framtiden.
fredag 10 juli 2009
torsdag 9 juli 2009
Telefonförsäljare
Jag vill inte nixa, för ibland, säger ibland, finns det telefonförsäljare med bra tidningserbjudanden. Men hade det inte varit för det, så hade jag nixat fortare än Mona kan säga toblerone.
För helt ärligt? Vad är det för ljushuvuden som ringer hem till en för att sälja än det ena än det andra? Min skörd den här veckan består av:
1. Busringaren. Det är killen som ringde hem till mig för att sälja bredbandsuppkoppling. Och jag var faktiskt genuint intresserad, men jag behövde ställa mina egna frågor. Det ska man inte göra, för det får busringaren helt ur balans. Han fortsätter att rabbla upp den på förhand skrivna texten. Efter ett tag sa jag att jag inte var intresserad, just för att jag tröttnade på att jag inte fick svar. Då la han på. För att tio sekunder senare ringa tillbaka och HÅNSKRATTA i luren. My GOD!
2. Artighetsfascisten. Tjejen ringer för att sälja böcker (antar jag, hon kom aldrig riktigt till skott). När jag ganska snart inne i samtalet säger "Du behöver inte nia mig" svarar hon med att säga "Nähä. Ok. Tack då" och LÄGGER PÅ.
3. Nicka-nyfiken. Tjejen ringer för att sälja en tidning som jag helt genuint inte är intresserad av, varför jag ganska omgående säger att jag inte är intresserad. Och då börjar hon med något slags korsförhör på temat "hur kommer det sig?". Den här gången var det jag som la på.
Kommentarer överflödiga.
För helt ärligt? Vad är det för ljushuvuden som ringer hem till en för att sälja än det ena än det andra? Min skörd den här veckan består av:
1. Busringaren. Det är killen som ringde hem till mig för att sälja bredbandsuppkoppling. Och jag var faktiskt genuint intresserad, men jag behövde ställa mina egna frågor. Det ska man inte göra, för det får busringaren helt ur balans. Han fortsätter att rabbla upp den på förhand skrivna texten. Efter ett tag sa jag att jag inte var intresserad, just för att jag tröttnade på att jag inte fick svar. Då la han på. För att tio sekunder senare ringa tillbaka och HÅNSKRATTA i luren. My GOD!
2. Artighetsfascisten. Tjejen ringer för att sälja böcker (antar jag, hon kom aldrig riktigt till skott). När jag ganska snart inne i samtalet säger "Du behöver inte nia mig" svarar hon med att säga "Nähä. Ok. Tack då" och LÄGGER PÅ.
3. Nicka-nyfiken. Tjejen ringer för att sälja en tidning som jag helt genuint inte är intresserad av, varför jag ganska omgående säger att jag inte är intresserad. Och då börjar hon med något slags korsförhör på temat "hur kommer det sig?". Den här gången var det jag som la på.
Kommentarer överflödiga.
tisdag 7 juli 2009
Himlajord 2
Nästa år ska jag, förutom alla andra förlustelser under Almedalsveckan, ha mer tid för detta.
måndag 6 juli 2009
Om hur jag skällde ut Ulf Adelsohn
Ett av de mest dramatiska mötena under Almedalsveckan var för mig det med Ulf Adelsohn. Den före detta landshövdingen, partiledaren, borgarrådet, är numera ordförande för SHR, Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare.
SHR ordnade, som många andra, en seminariedag om besöksnäringen. Min kompis Catrin skulle sitta i en panel med Mats Hulth (SHR), Ella Niia (HRF) och Tomas Eneroth (S, riksdagsledamot). En centerpartist mot tre gamla sossar alltså. Catrin skötte sig alldeles förträffligt mot dessa antagonister. Men varje gång hon öppnade munnen började Adelsohnm, som satt längst fram i publiken, skratta på ett, som det uppfattades, hånfullt sätt och samtidigt prata med sin bänkkamrat. Det hördes och störde. Härskartekniker, brukar det kallas.
Catrin blev märkbart störd och jag urförbannad. Så efter paneldebatten stolpade jag fram till Adelsohn och sa vad jag tyckte och tänkte. Han är nog inte direkt van vid att vilt främmande centerkvinnor ryter åt honon och han blev märkbart paff. Uppenbart hade han inte en aning om hur hans agerande uppfattades och bad mig faktiskt genast om ursäkt. Han tackade mig också för att jag rutit, innan han travade fram till Catrin och bad om ursäkt till henne med.
Efteråt stod vi kvar en stund och samtalade och Adelsohn var mycket artig och belevad. Men det ska dröja länge innan han glömmer den ilskna centerkvinnan...
SHR ordnade, som många andra, en seminariedag om besöksnäringen. Min kompis Catrin skulle sitta i en panel med Mats Hulth (SHR), Ella Niia (HRF) och Tomas Eneroth (S, riksdagsledamot). En centerpartist mot tre gamla sossar alltså. Catrin skötte sig alldeles förträffligt mot dessa antagonister. Men varje gång hon öppnade munnen började Adelsohnm, som satt längst fram i publiken, skratta på ett, som det uppfattades, hånfullt sätt och samtidigt prata med sin bänkkamrat. Det hördes och störde. Härskartekniker, brukar det kallas.
Catrin blev märkbart störd och jag urförbannad. Så efter paneldebatten stolpade jag fram till Adelsohn och sa vad jag tyckte och tänkte. Han är nog inte direkt van vid att vilt främmande centerkvinnor ryter åt honon och han blev märkbart paff. Uppenbart hade han inte en aning om hur hans agerande uppfattades och bad mig faktiskt genast om ursäkt. Han tackade mig också för att jag rutit, innan han travade fram till Catrin och bad om ursäkt till henne med.
Efteråt stod vi kvar en stund och samtalade och Adelsohn var mycket artig och belevad. Men det ska dröja länge innan han glömmer den ilskna centerkvinnan...
söndag 5 juli 2009
Hemma från Gotland
Oj, nu har jag inte uppdaterat bloggen på alldeles för lång tid. Orsaken är dock ganska given - Almedalsveckan.
Någon sa att den är som Facebook, fast IRL. Jag kan inte annat än hålla med. Det har varit en fantastisk vecka! Människorna, vädret, att det tar en timme att gå hundra meter, minglen, en del tal (ja, jag kan inte påstå att jag är direkt imponerad av den rödgröna rörans genomgående problem utan lösningar), Visby, maten, Fårö (man behöver ta en paus), vännerna, de nya vännerna, kullerstenarna, hyrcykeln, seminarierna, engagemanget, skratten, rosévinet, närheten (till varandra och rent geografisk), hela öijn.
Tack alla ni som gjorde veckan fantastisk! Och ni som inte var där - sicken miss!
Vi ses nästa år!
Någon sa att den är som Facebook, fast IRL. Jag kan inte annat än hålla med. Det har varit en fantastisk vecka! Människorna, vädret, att det tar en timme att gå hundra meter, minglen, en del tal (ja, jag kan inte påstå att jag är direkt imponerad av den rödgröna rörans genomgående problem utan lösningar), Visby, maten, Fårö (man behöver ta en paus), vännerna, de nya vännerna, kullerstenarna, hyrcykeln, seminarierna, engagemanget, skratten, rosévinet, närheten (till varandra och rent geografisk), hela öijn.
Tack alla ni som gjorde veckan fantastisk! Och ni som inte var där - sicken miss!
Vi ses nästa år!
måndag 29 juni 2009
Mentorskap för integration
Igår kväll var jag på en spännande middag anordnad av Veritas. Temat var integration och talade gjorde integrationsminister Nyamko Sabuni och Kanadas ambassadör i Sverige Alexandra Volkoff.
Kanada har på många sätt lyckats mycket bättre med integrationen än vad vi i Sverige har gjort. Och en anledning som ambassadören nämnde är deras mentorskap. Väletablerade kanadensare, ofta företagsledare, ställer upp som mentorer för nyanlända kanadensare. Det är en win-win-situation för båda parter. Den nyanlände kommer snabbare in i samhället, får ett nätverk, en kunskap om kulturen och så vidare som är nödvändig för att kunna etablera sig. Mentorn får nya perspektiv, nya kunskaper, en ny vän.
Jag tror vi har en del att lära av Kanadas mentorskap för integration.
Kanada har på många sätt lyckats mycket bättre med integrationen än vad vi i Sverige har gjort. Och en anledning som ambassadören nämnde är deras mentorskap. Väletablerade kanadensare, ofta företagsledare, ställer upp som mentorer för nyanlända kanadensare. Det är en win-win-situation för båda parter. Den nyanlände kommer snabbare in i samhället, får ett nätverk, en kunskap om kulturen och så vidare som är nödvändig för att kunna etablera sig. Mentorn får nya perspektiv, nya kunskaper, en ny vän.
Jag tror vi har en del att lära av Kanadas mentorskap för integration.
söndag 28 juni 2009
Reuse, reduce and recycle
Orden (som betyder återanvänd, minska och återvinn) är Mary Robinsons. Hon talar på invigningsseminariet på Almedalsveckan. Jag sitter just nu på en gräsmatta i Visby och lyssnar starka röster som talar för ett kraftfullt klimatavtal i Köpenhamn i december,
Mary Robinson är den före detta irländska presidenten som tillsammans med Margot Wallström och Gro Harlem Brundtland är på ett globalt korståg för att rädda världen. Det kan låta pompöst, men som Gro Harlem Brundtland uttrycker det:
"Det finns ingen fråga som är viktigare än detta för att rädda mänskligheten."
Två tredjedelar av världens städer riskerar att översvämmas. För att lösa problemen måste vi agera tillsammans, säger både Gro Harlem Brundtland och Mary Robinson. Brundtland talar om en ny form för att finansiera räddningen, så att vi i de rika länderna kan bidra till att utvecklingsländerna får tillgång till rätt teknik. Robinson pratar om att nu måste vi komma samman som folk gjorde kring deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Att dessa starka kvinnor (för det handlar på detta seminarium nästan bara om kvinnor, även bland andra Maud Olofsson och Lena Sommestad deltar) kommer samman för en enda fråga är betydelsefullt. Det sänder signaler till oss alla, oavsett vad vi gör eller vilka vi är, att vi måste agera nu.
Mary Robinson är den före detta irländska presidenten som tillsammans med Margot Wallström och Gro Harlem Brundtland är på ett globalt korståg för att rädda världen. Det kan låta pompöst, men som Gro Harlem Brundtland uttrycker det:
"Det finns ingen fråga som är viktigare än detta för att rädda mänskligheten."
Två tredjedelar av världens städer riskerar att översvämmas. För att lösa problemen måste vi agera tillsammans, säger både Gro Harlem Brundtland och Mary Robinson. Brundtland talar om en ny form för att finansiera räddningen, så att vi i de rika länderna kan bidra till att utvecklingsländerna får tillgång till rätt teknik. Robinson pratar om att nu måste vi komma samman som folk gjorde kring deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Att dessa starka kvinnor (för det handlar på detta seminarium nästan bara om kvinnor, även bland andra Maud Olofsson och Lena Sommestad deltar) kommer samman för en enda fråga är betydelsefullt. Det sänder signaler till oss alla, oavsett vad vi gör eller vilka vi är, att vi måste agera nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
